Håll mig lite (S343)

Vi kliver ut i natten där himlen andas blå, neonet speglar drömmar som bara vi kan nå. Staden slår sitt hjärta i en stilla melodi, och varje steg du tar går mjukt bredvid mig förbi. Vi vandrar genom folket som vågor mot en strand, du söker efter värmen och finner i min hand. Basen blir ett hjärtslag som leder oss i takt, och allt som gjort oss rädda har långsamt tappat makt. Kom nu, låt oss dansa genom nattens mjuka ljus, där varje andetag blir ett löfte om ett rus. Håll mig lite närmare, låt tiden stanna kvar, för allt vi någonsin behöver finns i det vi har. I spegelglasets skuggor ser jag ditt leende, ett stilla hopp som växer i varje ögonblick vi ser. Diskokulan snurrar som en stjärnhimmel så klar, och världen känns oändlig när du håller mig så nära. Silvret faller sakta över våra öppna spår, och varje steg vi delar blir ett minne som består. Musiken bär oss varsamt genom nattens djupa hav, och hjärtan finner hem där kärleken tog av. Kom nu, låt oss dansa genom nattens mjuka ljus, där varje andetag blir ett löfte om ett rus. Håll mig lite närmare, låt tiden stanna kvar, för allt vi någonsin behöver finns i det vi har. Vi snurrar genom timmar som om gryningen är sen, och drömmarna får vingar när du viskar mitt namn igen. All oro blir till stjärnor som löses upp i skyn, och hoppet tänds på nytt i morgonrodnadens syn. När natten sakta bleknar och himlen öppnas fri, finns melodin fortfarande kvar djupt inom dig och mig. För kärleken vi fann bland stadens ljusa sken kommer leva i våra hjärtan om och om igen. Kom nu, låt oss dansa genom nattens mjuka ljus, där varje andetag blir ett löfte om ett rus. Håll mig lite närmare, låt tiden stanna kvar, för allt vi någonsin behöver finns i det vi har.