Stegen blir (S340)

Vagnen är packad, natten känns så fri, hjulen bär våra drömmar genom mörkret förbi. Neonet speglas i himlens blå, och vi lämnar allt bakom oss för en stund ändå. Motorn viskar som ett varmt hjärtslag, vi håller varandra genom natt och dag. Sommaren kallar med en stilla ton, och varje andetag känns som en ny vision. Vi följer vägen dit stjärnorna ler, vinden bär oss längre än vi någonsin ser. Om världen stannar finns vi ändå kvar, i ett ögonblick där allting har sitt svar. Basen ekar svagt i våra bröst, bland skratt och drömmar finner vi vår tröst. Stegen blir långsamma, hjärtan slår i takt, och varje blick du ger mig fyller natten med kraft. Under månen lyser våra spår, som om tiden glömmer hur en morgon går. Vi bär sommaren djupt inom vår själ, och hoppas stilla att den stannar här ikväll. Vi håller fast när mörkret sakta går, låter kärleken läka gamla sår. Ingen rädsla når oss där vi står, bara ljuset från de drömmar vi förstår. Gitarren sjunger mjukt i nattens vind, en melodi som alltid hittar in. Vi snurrar sakta genom neonets sken, som om varje ögonblick var evigt än. När solen stiger över havets rand, vilar våra hjärtan tryggt i varandras hand. Vagnen står still men drömmen lever kvar, i varje minne av det vi en gång var. Så sjunger vi stilla mot gryningens ljus, om vägar vi färdats och kärlekens rus. Och om natten en dag måste ta slut, lever den för alltid i sången vi sjunger ut.