Regnets sång

En sjö, en äng, en skog. Regnet faller stilla i vindens ro. Sjöns rörelse är bara molnens tårar. Dom faller ljudlöst och med en suck når dom varje yta. Mot trädens blad och sjöns djupa botten, Spelar regnet sin stilla sång. Hör mig, se mig och känn mig nu, Som en smekning, som en viskning och en välkomst. Dropp... Dropp. Regnet silar. Jord, blommor och träd får dricka. Molnen gråter liv åt jorden. Allt böjer sig i ett stilla tack. Regnet fyller bäckar och sjöar. Höjer vattenytan från bottnens gräns. Ger plats åt sjöns invånare, höga som låga. Ger balans åt det som är dolt, Och lyfter fram det som kan ses. Sjöns botten är regnets vila, Och regnets födelse är sjöns klara barn. Som ett är dom alla miljoner. Milda droppar vandrar över ängens mark, Dom ger åt alla, både blommor och gräs. Dom är varsamma slag och dundrande kraft, Beroende på om du är ett majestätiskt träd, Eller en liten men stark myra. Men oavsett storlek är dropparna välkomna. Blommornas doft hålls tillbaka, Men skänks mer tid att blomma ut. Regnet droppar och sjön den växer. Det viskar och ropar i stilla stund. Molnen gråter liv åt jorden. Allt böjer sig i ett stilla tack. Den ena droppen efter den andra. Ritar sin väg där den går. Från torrt till vått. Från dött till liv. Sjöns, ängens och skogens vän. En oanmäld men älskad vän. Den faller med en mjuk hastighet. Den träffar som en kärleksfull beröring, Och den faller inför allas våra blickar. Livets kraft finns i vårt regn, Och genom det består allt. Molnen gråter liv åt jorden. Allt böjer sig i ett stilla tack. Vi tackar regnet för dess liv. Vi tackar sjön för att den består. Vi är tacksamma för allt vi får.