Euskefeurat - Flyktingarna. Färila 2014

Inspelad i Färilarevyns lokal 2 nov 2014 FLYKTINGARNA Jag tog på mig skjortan, drog på mig byxorna, tog stövlarna på och knallade ut jag gick bort till vebon och tog en av yxorna Nu var det över. Nu var det slut. Nere vid sjön såg jag föräldragården där min mamma bott kvar fram till att ålderdom och demens tvingat in henne på åldringsvården Ända sen dess hade kåken stått tom Det var nån gång i slutet av sommarn det hände jag fick besök utav sonhustrun min Hon bad om hjälp för några hon kände Inom en vecka så flytta dom in Språket det kunde jag inte begripa Men med miner och gester kom vi en bit Jag förstod att dom satt i en helvetes knipa och att det var därför som dom kommit hit Svårast av allt var nog ändå att fatta att dom som hade lämnat sitt hemland och flytt Här blev förhörda och ifrågasatta och tvingades hålla sig gömda på nytt Kvinnan hon genomled sömnlösa nätter Med lamporna på för att känna sig trygg Mannen bar märken ifrån cigaretter Som vakterna hade bränt in i hans rygg Pojken var ängslig, vem kunde väl veta Vad han varit med om för slags jävulstyg Men jag såg när jag gick till sjön för att meta Hur pojken smög efter och titta, i smyg Sommarn blev höst. Hösten blev vinter. Mörkret var tungt. Vintern var svår. Sonhustrun kom med julhyacinter. Vi överlevde. Vintern blev vår. Han laga köksklockan som hade stannat sen blev han tårögd och krama min hand Hon bjöd på bröd som smaka nåt annat Hon sov med lamporna släckta, ibland Pojken han övervann tvivel och tvekan Han fick ett metspö som bara var hans Ibland så satt vi i timmar i ekan Allting var enkelt, Framtiden fanns. Klockan fyra på natten, med utvisningsorder Kom åtta poliser. Aktionen var snabb. I båthuset väntar ett metspö. Det står där och väntar förgäves på en femårig grabb Själv står jag med yxan i näven och ser ingen anledning att nånsin flagga nå mer Flaggan den postar jag väl till regeringen Flaggstången den ska jag fan hugga ner Det sas att dom saknade skäl att få stanna Medmänsklighet. Ajöss och farväl. Fast jag är kvar undrar jag lik förbannat Är det dom eller vi, som mest saknar själ Fast jag är kvar undrar jag lik förbannat Är det dom eller vi, som mest saknar själ Text: Ronny Eriksson Musik: Per Isaksson Dan Engman