Djupare (S291)

Staden andas i elektriskt blått regnet faller som neonets gråt dina steg slår mot mitt hjärta hårt som en kick i mörker, allt blir svårt att nåt Ljuset blinkar, tiden tappar grepp natten river upp ett gammalt skepp vi är skuggor som blir till eld två kometer i ett trasigt fält Betongen darrar under vår hud maskiner viskar i nattens ljud din blick är kod som skär rakt in du är min glitch i mitt maskinlogik-sinn Kablar sjunger genom stadens blod vi dansar där ingen annan stod våra kroppar blir frekvens och kraft en elektrisk puls som aldrig tar slut, aldrig haft Andas in andas ut hjärtat slår som ett brutalt slut allt blir tyst men ändå så stort som om världen glömt sitt eget ord Du och jag i samma takt bundna hårt av nattens makt inget fram, inget bak bara nu i ett elektriskt vak Högre! Djupare! Närmare! Nu! Neonhjärta, slå för mig genom mörker, genom dig allt vi är blir ljus och brus vi försvinner i musikens rus Neonhjärta, bränn i natt under himlar av krom och svart när allt annat tystnar ner är det bara vi som existerar mer Ett eko i metall och regn ditt namn brinner igen och igen och om morgonen suddar våra spår så finns rytmen kvar där hjärtat slår Vi är fel i en perfekt maskin vi är sår i en evig rutin men jag vill fastna här i dig innan tiden raderar mig Ge mig ljus, ge mig brus låt oss krascha i samma hus för varje sekund som vi blir fria blir vi mer än bara data i en melodi Neonhjärta elektrisk själ du och jag en oändlig kväll