LISA EKDAHL - HÖSTEN

Hösten Jag såg höstens sista löv falla från sin gren där växa nya löv i vår men den trösten är klen jag såg höstens sista löv sakta segla ner jag sörjer än inte men gråter inte mer Vart tog den vägen den där klangen i min röst då jag skrattade och grät och ropade ditt namn jag minns en tid då den där taggen i mitt bröst inte alls var nånting självklart utan bara fanns ibland vart tog den vägen den där klangen i mitt bröst jag ropade mig hes då jag ropade ditt namn nu finns den ständigt den där taggen i mitt bröst sen du slutade att svara sen den dagen du försvann Jag såg hösten vandra in och jag såg sommaren gå ut jag insåg en minut att allting har ett slut jag såg en sekund varthän vi alla ska vi måste alla dö i alla ingår du och jag Vart tog den vägen den där klangen i min röst då jag skrattade och grät och ropade ditt namn jag minns en tid då den där taggen i mitt bröst inte alls var nånting självklart utan bara fanns ibland vart tog den vägen den där klangen i mitt bröst jag ropade mig hes då jag ropade ditt namn nu finns den ständigt den där taggen i mitt bröst sen du slutade att svara sen den dagen du försvann Jag såg hösten vandra in och jag såg sommaren gå ut jag insåg en minut att allting har ett slut jag såg en sekund varthän vi alla ska vi måste alla dö i alla ingår du och jag Vart tog den vägen den där klangen i min röst då jag skrattade och grät och ropade ditt namn jag minns en tid då den där taggen i mitt bröst inte alls var nånting självklart utan bara fanns ibland vart tog den vägen den där klangen i mitt bröst jag ropade mig hes då jag ropade ditt namn nu finns den ständigt den där taggen i mitt bröst sen du slutade att svara sen den dagen du försvann